Min Sanning: En Reflektion över Sju År av Tystnad och Besatthet…”

Det var ganska exakt snart hela 7 år (!) sedan jag lämnade politiken, SD –och i allmänhet det offentliga livet. Jag har nog aldrig förstått dem bättre än genom dessa 7 år – and counting – när det kommer till den besatthet av dem. Att bara hitta någonting, vad som helst… Och det märks extra väl när det närmar sig val. Personligen kan jag tycka att det är smått patetiskt. Men denna besatthet av dem, ger mig också en efterlängtad anledning till att här, slutligen, en gång för alla med egna ord beskriva det som ingen verkar tycka vara av intresse.

Kort och gott, SD gjorde absolut ingenting fel gentemot mig eller min familj, efter att jag slutade arbeta för dem. Felet, paniken och mitt agerande utefter den direkt kaotiska samt för oss direkt livsfarliga perioden i Järva – var helt och hållet ett svar på den utdragna samt sjukt intensiva och jobbiga konflikt som uppstod. Långt ifrån SD´s korridorer eller ansvar.  
 
Jag vill få detta skrivet nu, i god tid före ytterligare ett allmänt val som väntar om ca ett års tid. Det som förvånat mig mest är dels alla förfrågningar som aldrig verkar ta slut, kring en anställning som avslutades för 7 år sedan. Med den tyvärr också riktigt fina vänskaper, god stämning och handen på hjärtat – inte endast den bästa arbetsplats jag någonsin har arbetat på, i allmänhet. Utan den kanske minst fördomsfulla -och rasistiska, i synnerhet…

Jag kan förstå YouTubers som bjuder in gäster. Jag har svårare att förstå vad agendan av “etablerad media” egentligen är. Men då detta inte endast är en redogörelse, en gång för alla, gentemot dessa. Utan även en uppriktig offentlig ursäkt ifrån min sida till den arbetsplatsen och många av dess företrädare, så har jag helt o-filtrerat och oredigerat velat äga vartenda ord som skrivs –och så som jag själv vill framföra detta på. Därav denna sida.  

Med mina egna ord & erfarenheter – Orsak och anledning

När jag år 2015 beslöt mig för att söka arbete hos SD´s Riksdagskansli, så var det ett beslut som uppfattades vara oerhört kontroversiellt. Jag minns att jag vaknade samma morgon som jag skulle gå till mitt nya arbete av att SVT´s lokala nyheter, sände ett reportage där dem till och med hade åkt ut till Hallonbergen och filmat porten där jag och min bror växte upp. Jag bodde i Hallonbergen fram tills ca 16 års ålder, därefter bodde jag delvis med min storebror Tony i hans lägenhet i Akalla. Där jag bodde fram tills för ca 3 år sedan.  

Jag var “mitt i karriären” av egen kraft, genom föreläsningar till skolor, företag och kommuner – över hela Skandinavien. Samt 3 skrivna –och utgivna böcker samt ett media-pådrag som hette duga efter min brors uppmärksammade dödsfall. Jag var väl medveten om att allt detta skulle som på över en natt “kastas bort”. Likaså den “raket-karriär” som jag höll på att göra inom Centerpartiet, som även Aftonbladet uppmärksammade i ett reportage.
 
“För några år sedan gav han sig in i politiken. Valet föll på Centerpartiet. En vän hade rekommenderat partiet för honom, ungefär som han i dag rekommenderar SD för andra. Och han gjorde blixtsnabb karriär.  Tre förtroendeposter, bland annat som suppleant i Stockholms landsting, och en fast tjänst inom loppet av ett år. Men ändå valde han att lämna partiet.” 

Jag hade med andra ord, “framtiden framför mig”. Beträffande pengar –och medial uppmärksamhet. Dock har dessa faktorer aldrig varit min drivkraft, min drivkraft var alltid att minska segregationen och att invandrare i förorterna inte ska behöva leva som andra klassens medborgare i egna parallella samhället, med helt egna lagar och regler än dem i det Svenska majoritetssamhället.

Det är omöjligt att med ord beskriva allt i detalj hur förorterna var på väg att fullständigt spåra ur, inte minst med IS framfart under 2011-2013 – som i hög grad påverkade oss i förorten. Inte minst i Järva. Fortfarande, än idag gör. Med precis samma metoder som användes där, började sakta men säkert att användas här.  

Sprängningar, kidnappningar, regelrätta avrättningar – you name it.  
Valet 2014 – året då jag beslöt mig för att engagera mig politiskt – var kulmen nådd, med människor – allra främst Muslimer drabbade av dessa hot – som indirekt hotades precis utanför vallokalerna, av samma radikala krafter. Att rösta på “man-made laws”  var strikt förbjudet, då den enda lagen som skulle råda var den av deras Gud.  

 Bilden av livrädda demokratiska företrädare som stod med sina bröst-band, ihop-klumpade av rädsla samt knäpptysta etsade sig fats i mitt sinne, ännu idag ser jag det som om det vore igår. En tydligare symbolik av att det svenska demokratiska samhället, inte endast var på reträtt – utan direkt besegrat och livrädda av dessa radikala krafter var total. Kanske inte heller så konstigt, då dessa krafter samt en direkt segregation i dessa områden hade statsfinansierats sedan 80-talet.  

I form av egna föreningar som skulle “bidra till ökad integration”, var i själva verket en statsfinansierad katalysator för segregation. I mitt område var det tydligen helt ok med att religiösa friskolor köns-diskriminerade elever, tjejer längst bak och killar fram. Det påminde många av oss som ett dåligt skämt, hämtat ifrån segregationens USA. Skillnaden var dock här, att det var Muslimer som stod för segregeringen –och då håller Sverige tyst.  

Däremot, skulle vare sig detta enda lilla exempel vara acceptabelt för en sekund i det svenska majoritetssamhället. Än mindre skulle det accepterats att en moral-polis på vuxna män besökte ungdomsdiskotek och anordnade fester, för att skicka hem varenda tjej med anmärkningar på deras klädsel. Ingenstans i –eller av, det “etablerade” samhället som hade möjlighet till att skapa förändring var det intressant att så också göra.

Man höll käften! Det som dock alltid var talande var att dessa människor som representerade alla dessa olika instanser, såsom Centerpartiet eller Stockholm stad, aldrig själva bodde i dessa områden och därmed inte heller drabbades av det. Direkt.  
Än mindre kunde ta in, att detta en dag kommer att nå deras områden också.  

• Vad var det jag sa…? Känns faktiskt riktigt bra att säga idag.  

Det som förvånade mig och många andra som däremot var drabbade och som hade våra barn, familjer och hela liv i dessa svensk-förlorade områden, mest var den totala tystnaden och hyckleriet. För de som skrek om “Mångkulturellt samhälle” allra mest, var också dem som själva bodde i områden med en förkrossande majoritet av Svenskar.  

Nu är detta endast några få exempel, men droppen för min del var nådd när det största sveket och för mig personligen, besvikelsen, var ett faktum. Jag hade sedan 1999 fostrats i non-violence av människor som jag såg upp till och lärde mig mycket utav, inte minst värderingsmässigt. Samma människor, tillika bästa vänner sedan decennier, var också dem som anordnade ungdomsfestivalerna i Kungsträdgården.  Jag lämnade inte endast en “raket-karriär”, utan mitt hela sociala umgänge och förebilder som hade fostrat mig i Non-Violence. Sedan 1999 utgjorde dem en stor del av min värld.  

Men även dessa värderingar skulle visa sig endast vara “på papper”, när de sexuella mass-trakasserierna skedde på den festival som jag hade varit med och arbetat upp samt satt med i staben för, tillsammans med mina dåvarande bästa vänner, så var jag den enda som överhuvudtaget sade någonting alls. Jag skrev, liksom nu, ett detaljerat blogg-inlägg om de vidrigaste sexuella-massövergrepp, där unga svenska tjejer till festivalbesökare nästintill slets i stycken av Afghanska så kallade “ensamkommande barn” – i stora gäng.  

Polisen upprättade till och med två tält bakom stora scenen – ett för offren, ett för de vidriga sexualbrottslingarna. Det var skytte-trafik till dessa tält, av såväl gråtande förstörda unga tjejer som skrattande och leende Afghanska unga män.  

Inte heller Centerpartiet reagerade. Ingen av dessa stora aktörer sade ett ord. Saken tystades helt ner, fram tills nyårsafton samma år. 6 månader senare, då samma skit skedde i Tyskland. Varpå någon fann mitt 6 månaders blogg-inlägg, som tydligt beskrev hur exakt samma skit och vansinne hade skett i Sverige 6 månader tidigare. Inlägget skrevs dagen efter, då även Centerpartiets företrädare på deras kansli i Stockholm fick höra om detta – av mig. Mina tidigare mentorer och bästa vänner, även Gudmor till mina barn, som var “Säkerhetschef” – dem såg allting utspela sig, där och då. Precis som jag. Men båda dessa – som jag alltså arbetade med –och för, både skyllde mörkandet på polisen samt på annat skit.  

Det var då jag lämnade. Men av allting som skett så har det konstigt nog aldrig legat i “etablerad medias” intresse av att fråga, “varför” jag lämnade ett helt liv och karriär…? Och anslöt mig till SD. Svaret, för den som är intresserad, jag kunde inte acceptera hyckleriet, mörkandet eller fegheten av de som är ytterst ansvariga. Jag kunde inte finna frid i det faktum att dem som förespråkat non-violence som mest, inte ens agerade när det verkligen kom till kritan.  

Det handlade inte om “rasism”, det handlade helt om vilken värdegrund man har –och inte har… Det handlar om de låga förväntningarnas rasism. Men framförallt, så handlar det om leva som man lär. Men det verkar inte vara den intressanta frågan som ställts till mig genom dessa 7 år – det handlar inte om att man faktiskt kunde dra lärdomar av någon som hade levt ett helt liv i en segregerad invandrartät förort, på den tiden var en uppskattad profil i samma områden.  

Det handlar endast om att kunna kasta något på SD – där det enda intressant med min resa, som trots allt ingen annan har (vågat) gjort är om jag har något illa att säga om SD. 
Men det är helt tvärtom…  

Min anställning 

Jag kände ingen. Vare sig någon företrädare för SD, någon som arbetade för SD eller ens någon som mig veterligen röstade på SD. (Dock framkom det senare när jag arbetade för SD att  inom samma f.d vänskapskrets -och mentorer på Stockholm stad hade röstat på Jimmie och SD sedan 2010…Men jag fick inte säga något) Jag trodde inte förolämpningarna kunde bli större. Jag minns min första dag, som igår. Jag som är helt ny i lokalerna går en längre väg till kopiatorn än den genväg som jag senare fick reda på fanns. Och givetvis trampar rakt in i en press-träff med Jimmie Åkesson.  

Våra blickar möts och jag nickar till honom respektfullt, men fortfarande väldigt osäker. Allt jag visste om SD var allt jag endast hade hört. Dem var “rasister”, dem “skulle aldrig acceptera mig” och ena dravlet än det andra, baserat på “ingen aning alls”. Men jag var osäker, och hade satsat allting på ett kort. Jimmie är en otrolig intelligent, kännande och erfaren ledare. Jag förstod ögonblickligen att han även förstod allt detta –och han avbröt den större skara journalister som var i full färd med att prata med honom. Han avvek ifrån sin press-träff, och gick fram till mig och med en väldigt respektfull handskakning, hälsade han mig välkommen.  

Jag kan säga att jag aldrig har blivit så väl bemött, snabbt såg dem till att jag faktiskt kände mig som hemma. Det ironiska är att över allt annat hade jag alltid mötts av frågan, “Men vart kommer du ifrån, egentligen…?” När jag först svarat att jag är svensk, född och uppväxt i Sverige. Den frågan ställdes aldrig av någon. Det förvånade mig.  

Jag var en värdelös politisk sekreterare, som dem ändå behöll under 3 års tid. Från 2015 till valet 2018. Men under dessa 3 år växte för mig fantastiska vänskaper och umgänge fram. Rollerna blev också ombytta när Jimmie besökte Akalla, Husby, Tensta och Rinkeby inte mindre än hela 7 gånger. Det är mer än någon partiledare har besökt dessa områden under en sådan kort period.  

Hans genuina intresse för de boende i områdena kunde ingen ta miste på, och dem som var osäkra innan besöket, ändrade uppfattning efter hans besök i deras vardagsrum. Jag fick en fin kontakt med många av deras namn-kunniga företrädare, ingenting av det jag hade blivit “varnad för” stämde alls.  

Men som några exempel, en rasist hade inte givit en kille ifrån förorten med invandrarbakgrund det största förtroende en man kan ge – att vara barnvakt åt hans barn, medan han gör sina politiska och mediala åtaganden. En rasist hade inte besökt mig med sina barn, och en annan med sin flickvän på en midsommar, på mitt landställe.  

En rasist hade inte bjudit mig hem till honom och sin blivande fru på middag –och senare även på deras bröllop. Det jag tar med mig, är den stora välkomnande kram jag fick av Partiledaren när jag ensam besökte Sommarfestivalen, i hans hemstad, Sölvesborg för första gången. Samt det försvarandet av mig på samma festival av en överförfriskad idiot som besökte festivalen – men lika snabbt blev utkastad.  
Av Kent Ekeroth.  

För allt detta kommer jag att vara för evigt tackam. Samt att dem, och ingen annan, vände en av mina mest osäkra perioder på livsval till ett beslut jag aldrig känt mig mer säker på.  

Så varför gick vi skilda vägar? Det är inte mer dramatiskt än att jag dels inte var någon bra politisk sekreterare. Jag kände mig också helt out of touch samt möjligen lite för gammal då SD´s kommunikationsavdelning verkligen låg i framkant –och redan då insåg vikten av sociala medier. Jag är helt värdelös på detta och jag hade inte ens Facebook när jag påbörjade min anställning hos dem.  

Så SD gav mig verkligen alla möjligheter, både hos deras Kommunikationsavdelning, som för övrigt leds av den bästa kommunikationschef som jag sett, men också haft nöjet att få erfara arbeta med –och för. Men det föll på mig, SD är trots allt ett parti som strävar efter regeringsposter och det kräver rätt man, på rätt plats. Den plats som kändes rätt för mig hos SD var de gånger som jag föreläste för lokal-föreningar om förorten (på den tiden) eller dylikt. Samt när jag fick både nöjet och äran att tala inför Jimmies tal 2 år i rad på Järva-veckan.  

Så med det sagt, var vi båda helt ense om att det var fantastiska samarbeten och på den tiden helt banbrytande – för att inte säga, “bro-byggande” – men att en anställning såsom politisk sekreterare trots allt är byggd på att man vet –och kan vara en sådan.  

Kaoset  

Det dröjde sedan inte länge, innan dessa radikala krafter fick reda på att jag hade lämnat -och resten är ett faktum som jag absolut inte vill tänka tillbaka på, tänker gå in på samt har ingått i en överenskommelse om att inte prata om. Men dem som var med då såg attacken på min mamma i sitt hem, attackerna som skedde fram –och tillbaka och det var också under denna period som jag tog till alkoholen som mest. Jag mådde rent av skit och jag kastade runt skit på allt och alla under denna period.  
 

Det är någonting som jag ångrar att jag gjorde, jag kunde inte tänka klart och pressen, stressen såväl som rädslan och trauman har satt sina permanenta spår. Det är omöjligt att ens försöka förklara då man omöjligen kan förstå den hopplöshet, rädsla, ensamhet samt panik av att stå emot de mest radikala sinnessjuka och våldsamma människor som vi de facto både har finansierat, låtit vara, blundat inför samt nu har väl etablerade i Sverige. Jag lämnade Järva efter ett helt liv, efter denna konflikt som slutade med ett stort möte mellan båda våra sidor, samt ett gemensamma hand-skakningar om att “Nog är nog”.  
 
Båda sidor mådde skit och det hade redan gått alldeles för långt… Det var också den sista dagen som jag drack alkohol i mitt liv -och bor numer i mitt hus, med hund, pool och bastu i Skärgården. Jag har aldrig mått bättre, dock har denna förklaring med egna och ord –och publika ursäkt alltid legat i mitt bakhuvud och utgjort mitt största dåliga samvete.  

Jag som person är idag helt “game-over”, “ut-loggad” -och allt vad det heter. Jag föredrar det gamla hederliga ordet, irrelevant – gällande den offentliga scenen, och fokus idag ligger mest på mina barn som är snart 19 respektive 16 år gamla. Min Rottweiler Roy, som införskaffades under denna svarta period. Idag, snart 6 år gammal.  

Det är deras tur att lyfta i livet nu – alltså mina barns, inte hundens – och då gäller det för mig att föregå med gott exempel och visa på vad som är rätt och fel. Samt har man felat, allt man kan göra är att be om ursäkt. Men också för dem att gå sina egna vägar i livet.  

Jag är ledsen för mitt beteende under denna fruktansvärda period av mitt liv.  
Om det någon gång skulle bli en bok nummer 4 för min del, eller om jag någon gång skulle prata om den perioden i mitt liv, så är det i princip detta man har att vänta sig. Är det inte intressant? Bra, äntligen! Skulle i min mening ha slutat vara intressant för 7 år sedan. Däremot finns, om man läser mellan raderna, kanske intressanta saker som kan ge förklaringar till mycket annat… Men det är helt upp till var och en att avgöra.
 
Det är vad jag – slutligen – och med egna ord har att säga om den saken.  
Vill man veta något – så är det denna text och ingenting annat som kommer att “avslöjas”.  
Vill man veta något – så är det denna text och ingenting annat som kommer att “avslöjas”. Det är min skugga och ingen ska kunna använda den idag för egna agendor.