Det pro-Palestinska hyckleriet i Sverige

Varför säger arabstater nej till palestinska flyktingar? Frågan ingen verkar kunna svara på är, varför demonstreras det inte emot Gaza´s närmsta grannar – när dessa Arabstater gör precis samma sak som vad Israel gör…

Det pågående kriget mellan Israel och Hamas har, i främst Mellanöstern och kringliggande Arabstater, väckt en oro för att miljontals palestinier i Gazaremsan kan tvingas fly. Trots att Gaza gränsar till Egypten har den egyptiska regeringen snabbt uteslutit möjligheten att ta emot palestinska flyktingar.
Faktum är att Egypten nu bygger en ännu större gränsmur mot Gaza än den som redan finns...

Faktum är att Egypten upprätthåller en blockad gentemot Gaza med stängda gränser -och än mer bevakade övergångar. Trots detta har jag aldrig hört, sett eller upplevt någon s.k “pro-Palestina aktivist” ens nämna Egypten. Än mindre, demonstrera gentemot Egypten med samma höga tonläge av “Islamofobi”, som tonläget dagligen skriker ut “Antisemitism”. Utan att långt ifrån veta allting om detta krig mellan Israel och Hamas i Palestina, så är det sedvanliga tassandet på tår runt Muslimska länder samt Arabstater en skrikande hög tystnad.

Det mest tragikomiska i detta hycklande är hur det sätts press på Sverige och Sveriges Tidö-regring att både agera, och att ta emot flyktingar ifrån Palestina. Däremot är pressen och demonstrationerna samt de aggressiva slagorden gentemot det direkta närområdet, av flertalet Arabstater, helt frånvarande. Jag kan inte tolka detta hyckleri som annat än just hyckleri, samt en direkt livrädsla, nästintill, av att våga kritisera Arabstater samt Islam. Det blir nästan komiskt, då dessa flertalet Arabstater delar allting med Palestinerna, inklusive en direkt närhet, som Sverige inte gör… Språk, identitet, kultur, mat, religion, seder, bruk – You name it! Faktum är att “Palestiner” inte är ett folkslag, utan “Palestiner” utgörs till och med av en blandning av olika nationaliteter – ifrån Arabstaterna och Mellanöstern.

Något historiskt självständigt land vid namn ”Palestina”, har alltså aldrig funnits. Innan Yasser Arafat på 1960-talet har det inte funnits någon lokal stor ledare för araberna. Regionen hade heller inga erkända gränser eller central administration, som en stat annars har. Under 1800-talets slut började judar från Europa invandra till Palestina för att där skapa sig ett eget land. När invandringen ökade i början av 1900-talet uppstod motsättningar med de araber som bodde i området och araberna började arbeta för få till en självständig palestinsk stat – Med den bakgrunden, ter sig hyckleriet än mer komiskt.

Men för att addressera den stora elefanten i rummet, varför Egypten, ett arabiskt -och muslimskt land, blockerar och avvisar Palestinierna… En förklaringsmodell som ofta cirkulerar, är att det kan gynna vissa arabstaters politiska intressen att inte ta emot flyktingar – det gör det möjligt att lägga skulden för den humanitära krisen på Israel. Vilket i sådana fall, verkligen skulle vara en “humanitär” orsak till att högljutt demonstrera emot Arabstaterna, då det skulle vara det ohotat tydligaste kvitto på att dem utnyttjar Palestinernas lidande, vill se det fortgå -och direkt skiter i dem.

Dock finns även en annan verklighet som ingen verkar vilja nämna i sammanhanget, trots att det utgör en direkt orsak till så många Palestiniers lidande i skrivande stund… En historisk orsak som kan sätta ljuset på, inte Israel, utan Palestinernas egna handlanden i regionen och de närliggande Arabstaterna…

Historiskt sett har de facto ändå flera arabstater tagit emot palestinska flyktingar. Vilket troligtvis är den största orsaken till att Egypten samt andra Arabstater som direkt omringar Israel i Mellanöstern, är ovilligt idag. Ett exempel är Kuwait, som efter Gulfkriget 1991 utvisade nästan 300 000 palestinier – men ingen demonstration eller högljudda slagord har någonsin hörts gentemot Kuwait – Palestinerna utgjorde då hela cirka 18 % av landets befolkning. Anledningen var att PLO (Palestinska befrielseorganisationen) hade stött Saddam Husseins invasion av Kuwait -och fortsatte att stödja Irak när Irak attackerade Israel med raketer. Efter befrielsen betraktade Kuwait många palestinier som medskyldiga till ockupationen av Kuwait -och utvisade dem alla inom några månader.

Men det är långt ifrån det enda exemplet. Efter “Sexdagarskriget” började palestinska grupper i Jordanien öppet kräva att monarkin skulle störtas. PLO hade en egen armé på jordanskt territorium och använde den för att skapa – kaos! Beväpnade PLO-miliser patrullerade huvudstaden Amman, rånade familjer och företag under förevändningen att samla in pengar till kriget mot Israel. När jordansk polis och militär försökte skydda sina medborgare – blev de attackerade och dödade…

PLO fungerade som en stat i staten, skapade en form av “parallelsamhälle”, och använde Jordanien som sin bas för raketattacker mot Israel. Den marxist-leninistiska gruppen “Folkfronten för Palestinas befrielse” gick så långt som att kapa flera flygplan och tvinga dem till ett palestinskt kontrollerat flygfält i Jordanien, där passagerarna hölls som gisslan.

I september 1970 fick den jordanska armén nog. Ett fullskaligt krig med PLO bröt ut, och efter tio månaders strider drevs palestinierna ut ur landet. Som ett sista slag mot Jordanien mördade den palestinska terrorgruppen Svarta September landets premiärminister.

Men historien slutar inte där. PLO och Palestinerna flyttade därefter till Libanon och allierade sig med marxistiska och socialistiska rörelser som ville störta den konservativa maronitiska kristna regeringen – nu i Libanon… Tusentals palestinska militanter strömmade in i landet, vilket destabiliserade Libanon och kastade nationen in i ett blodigt inbördeskrig – ett krig som landet aldrig helt återhämtat sig från…

Sammanfattningsvis har palestinska organisationer inte bara attackerat Israel, utan också orsakat oro i flera arabiska och muslimska grannländer. Detta har lett till att dessa regeringar dragit slutsatsen att massinvandring eller flyktingläger inom deras gränser kan skapa inhemsk oro. Det förvärrar den humanitära krisen för civila palestinier som hamnar mitt i konflikten.

Problemet är att så länge terroristorganisationer som Hamas väljs att representera det palestinska folket, kommer deras lidande sannolikt att fortsätta – eftersom varken Israel eller de omgivande arabstaterna vill riskera inrikes instabilitet eller att deras egna befolkningar hotas av sådana grupper. Det står samtliga Arabstater helt klart, sett till hur tidigare hjälp av Palestierna resulterat i, att hatet gentemot Israel är som allra starkast i Palestina i hela regionen. Samtliga Arabstater har nyligen, i en historiskt gemensam uppmaning till Hamas och Palestina, att lägga ner sina vapen -och släppa all gisslan. Levande som döda… Det står ganska klart att Arabstaternas erfarenhet och kännedom av det starka hatet aldrig kommer att släckas, utan endats kommer att kasta in Arabstaterna i nya problem, dem inte vill ha.

Ett annat kvitto för detta hat är hur Palestina idag hade kunnat vara nya Qatar eller Saudiarabien. När Israel lämnade Gaza år 2005, drev Israel inte endast ut de Israeler som levde i Gaza under tiden. Dem tog även med sig begravda Israeler´s ben och gravar ur området… Däremot lämnades all infrastruktur som Israelerna hade skapat i Gaza kvar. Den infrastrukturen i sig genererade miljard-inkomster, bland annat i blommor och försäljning till Europa. Alla fabriker, infrastruktur och upparbetade verksamheter lämnades kvar åt Palestinerna – utöver de miljarder som strömmande in till Palestina och Palestinerna i form av bistånd…

Samma dag som Israelerna lämnade, levande som döda, startade också demoliseringen av all denna infrastruktur. Till och med koppar revs ut ifrån rören… Istället var fokus, inte på att bygga upp sin egen stat och folk – inte att nyttja alla miljarder och den gyllene chans man nu hade fått till att bli en av Mellanösterns rikaste land – utan att bygga tunnlar samt raket-ramper för att kriga emot Israel. Tunnlar som idag är större än hela New Yorks tunnelbanenät. Trots att Gaza motsvarar en mellanstad i USA…

Man satsade allt – gång efter annan – på förintelsen av Israel. Det var, är -och tyvärr alltid kommer att vara Palestinas allra första och enda prioritet.